Räkna med mig!

Mitt tidigare inlägg om att livet är som en TENS apparat känns verkligt. Det var en träffsäker analys, visst var det?

 

Vilar från min personliga kris och lägger mig i högen av universums kris. Det är så skönt! Nu sitter vi alla i samma båt. Ingen kan säga "Men Linda!". Inget men. Fakta är fakta. Krisen är skön. Och nej det är inte skönt att folk dör och blir av med sina jobb. Man vet inte vilket man önskar ska inträffa först dock. Personligen blev jag av med jobbet så jag kanske dör arbetslös.

 

Stefans tal. Insikten om att många människor jag känner kommer att dö. Jag är glad att min pappa inte lever för då hade han dött och det klarar jag inte av.

 

Lämnar in barn på fritids. 9 barn på lågstadiet. Fyra är mina.

 

Går på möte och pratar om personliga krisen. Barnen bor hos mig nu. Det är bra. De är trygga. Konventioner uppfylls. Jag får upprättelse efter upprättelse. Vi är alla på samma sida nu. Tack tack tack. Det är ändå lite skönt att vinna innan vi alla dör. Vi har redan egen psykolog, kurator och två familjebehandlare så vi kan prata av oss ända in i döden. 

 

Funderar på om jag är riskgrupp och landar i ett starkt kanske. "Det borde du ta reda på." Men jag orkar inte? Jag är pollenallergiker. Bara det är ett säkert kort till stabil ihopklappning.

 

Ett elak ex citat klingar i huvudet "Det är inte trevligt att vakna upp bredvid din domedagsångest."

 

Vi hade bråkat nåt så in i helvete och jag trodde inte att allt var löst bara för att vi somna till slut. Men det klingande ändå kvar.

 

Domedagsångest.

 

Jag tror inte jag har det. I alla fall inte nu. Domedagstrygghet. Konserver, barnen här. Trygg ekonomi. Minimala utgifter. Det finns ju inget att göra! Jag är långt ifrån svagast. Darwinismen kommer inte ta mig.

 

Affärer i området som ingen har råd att plundra helt. Grönområden. Massor med kompisar digitalt. Barnen har aldrig känts så opressade som nu. Vi har mental semester. Ingen skadar oss.

 

Vi har 6 kg mjöl och olja. Och typ 10 kg Nutella. Vi kan leva på pannkakor kompletterat med alla mina proteinpulver.

 

Usch ska ni bunkershamea mig?

Det var inte mitt val.

 

Jag har vänner och familj som alla tänkte på mig först. Så nu är hemmet fullt. 

 

Lyssnar på poddar. Visualiserar nåt slags målbild när allt detta är över. Festen och friheten när allt är över. Jag tog mig inte såhär långt för att falla på mållinjen. 

 

Jag är som bäst när jag är i krigarmode. Är det fajt för livet på G? 

 

RÄKNA MED MIG.