Rosa

X hade lovat oss.  Och ändå. I vanlig ordning så dök det nya personer upp. Hemskt ledsen men vi kan inte göra nåt. 

Och jag var stabil.  Jag går ingenstans förrän ni pratar med X.

"Hon sitter i möte. Vi kan ringa under dagen. "

Nä. Ingen ska ringa mig under dagen.  Ni får gå in i mötet. 

Jag sitter kvar.  Det är min Rosa Park moment.  Striden för mina svarta barn.  Svettigt och klockan tickar.  Byte om 5 timmar.  Ingen ska ringa mig under dagen. Jag går ingenstans. 

Får vi prata med dig ensam?

Under tiden gör mina barn sånt kaos att ordningsvakter griper in. 

"De verkar väldigt oroliga."

Runt omkring runt omkring runt omkring. 

"Vi gör såhär...... ni får stanna med mamma."

Vi vet inte hur det beskedet kommer tas emot på andra sidan tågspåret. Går hem och drar ner persiennerna. 

Men drygt 100 dagar senare kan vi lugnt säga att det finns ett före och ett efter.

Att vi är långt ifrån klara.  

Att myndigheters mål är att allt ska bli som förut. 

När ingen annan vill att det ska bli som förut. 

Och barnen säger igen och igen och igen. 

Vi vill inte.  De har fått varje ifrågasättande vuxen person att hålla käften.  Ibland säger de "oj" innan de tystnar. 

Oj. 

Mina barn berättar om våld och vuxnas svar är oj. Större barnen har börjat gå ifrån möten.  Nu går jag hem. Hejdå. 

Oj. 

De har lärt sig den hårda vägen att de har sin kvart att prata.  Sen är det kört.  Så de snackar skiten ur alla och jag behöver bara nicka tyst. Sen är vi klara. 

Jag satt kvar den där dagen.  Men nu är det hög tid att gå.