Museum.

Min ena dotter hade skolutflykt och läraren hade bett om frivillliga föräldrar som ville följa med. Det var inte min barnvecka så det var ett guldtillfälle för mig att få hänga med ett av mina barn i typ tre timmar. Längre än så var inte utflykten och det passade mig perfekt.

 

Dottern var såklart jättetaggad på detta och extra roligt att detta skull smusslas från syskonen. Gruppen skulle träffas tidigare för att hinna med denna dag.

 

Mina barn bor lite längre bort varannan vecka.

 

"Varför är hennes mamma här men inte hon?"

 

Ringer min äldsta. Är ni på väg? De är alldeles för långt bort förstås och gruppen måste ta nästa tunnelbana. Pratar med pappan. Läraren pratar med pappan.

 

Jag har inga problem att komma efter med ett sent barn men det är sällan jag som är problemet. Ser tusen jobbiga scenarion framför mig men måste säga att den här läraren var helt iskall och hantera situationen så perfekt man bara kan och vi alla möttes nånstans på vägen och barnet hoppade in i vår tunnelbana som den superhjälte hon är.

 

Med blanka ögon och hög puls och "Mamma jag har brett mackor till oss. En med smör och en med smör och kalkon. Du får välja vilken du vill ha."

 

Skrev i förra inlägget: är lättrörd nu för tiden. Behöver inte utveckla.

 

Obs visste ej att hon kunde "bre mackor."

 

På museumet och nostalgin tog mig. Ont i ryggen av ryggskottet. Här hade jag ont i ryggen för att jag hade tvillingarrna i magen. Stora dottern och stora sonen var små och sprang i trapporna. Vi gick inte till den dyra restaturangen. Det var varmt, precis som nu och jag var helt slut. Den fantastiska dagen avslutades hemma med en fruktansvärt bitterhet och sorg då det var samma dag som Breivik massmördade barn. Jag minns det verkligen som igår.

 

Hon hänger på min axel hela den guidade turen och sen är det dags att åka tillbaka och hon vill inte. När vi kommer till skolan är det svårt och hennes ord ekar resten av dagen:

 

"Hur kunde det gå så fort mamma? Men hur kunde det gå så fort?"

 

Och jag undrar samma.