Sommar: Midsommar. Efter midsommar. Mellansommar. Försommaren innan sensommaren.
Det är konstigt och ibland irriterande hur nån (jag alltså såklart) bara fastnar. Min sommar förra året var fantastisk. Jag MINNS den som fantastisk även fast det var flera saker som var direkt dåliga. Hela vintern och våren fruktade jag årets sommar. Det är så dumt! Men har man fastnat så har man.
Jag var rädd för att årets sommar inte skulle toppa förra årets sommar. Det går inte ens att jämföra. Allt har sin charm. På ett sätt har jag en bättre sommar i år. Betydligt mindre stress och press plus ingen helvetisk hetta. Barnen är på en bättre plats. Jag är på en bättre plats.
Bävade för midsommar men den blev riktigt bra. Pic nic och fest. Litausik korv och äppelsnaps och en telefon som ringer. Ananasströssel.
Barnen kom och gjorde amazing intryck. En har bestämt sig för att vara snäll hela veckan så det är bara fyra barn att möblera om från varandras kroppar hela tiden. Bara det liksom! Vi var på grillfest och inget gick sönder. Snart har vi en till hotellvistelse.Vi kan det här nu. Jag kan ta mig ur ur huset med alla barn utan bananskivor och ombyten.
Är jättetaggad på New York nästa vecka. Den bisarra längtan slog till med full kraft till slut. Det var på tiden. En Linda utan längtan är på en väldigt dålig plats. Jag har jaktens gudinna på min arm av en anledning.
11 månader tog det. NU är jag över förra årets 6 Dagars. Det tog fan tid att smälta! Så många timmar som jag bara suttit med tom blick och tänkt på det där loppet och folk omkring mig vill inte höra ett enda ord till om det där. Det är då man skaffar nya vänner så man kan berätta en gång till. Men det är inte jobbigt längre. Jag är säker på att jag ska dit igen nämligen. Vilorår är inte så dumt. Det kommer jag tänka på sen när jag är ute på sextimmarsträningspass och sicksackar mellan grillande familjer.
Jobbet. De gav mig två månader förlängt vilket är ett skämt i sammanhanget. De kan inte mer just nu. Det räddar sommaren i alla fall. Det blir bra på nåt sätt. Har några trådar ute.
Reselängtan har vaknat till liv igen. Saknar mitt liv på flygplatser och växlingskontor. Jag vill ut på gatorna i Europa. Paris lockar jättemycket. Jag måste dit igen, det bara är så. Kanarieöarna sitter kvar. Det var en fin upplevelse.
Det har varit lite dramtiska farväl ibland men folk kommer tillbaka i ens liv titt som tätt. Det är ganska spännande det också.
Annars då? Nämen det är bra. Är osäker på om man ska sträva efter att släppa alla rädslor men jag tror tyvärr att det är rädslorna som driver mig framåt. Man kanske renatav ska vara tacksam för att man har dem? det är också ett förhållningssätt. Det är de som får mig att bryta ihop, göra plan och sen agera. Bort från allt som är dåligt. Det är inte tillbaka på ruta ett utan move forward tillsammans med hela sitt förflutna. (Sånt fint klipp N!).
Det är så mycket lättare att tänka så!
Hur mycket av min tid går ut på att försöka hitta tankestrategier för att få det att kännas att livet är hanterligt? Ungefär 92 procent. Tack för frågan.