Trösten.

Dragit upp på tempot lite, mår så mycket bättre av det. Måste liksom orka dra upp tempot för att sen få energi av tempot. Logiskt? Lite som träning är för vissa. Lågan måste hållas levande så att elden kan brinna! Jag behöver min fire! Säg till mig på skarpen nästa gång jag får för mig att "ta det lugnt".

 

Hellre utbränd än slocknad.

 

Lyckades boka upp en till hotellweekend med kidsen för inga pengar alls. Älska bonuspoäng. Sparar pengar på att bo på hotell. Gratis frukost. Ju. Okej kommer tillkomma massa aktiviteter. Men det blir skoj. Får dessutom en extra dag med barnen denna omgång. 

 

Helt okej byte förutom att fyra var ledsna. Tre hade ingen direkt anledning. En hade. Retningar på skolan. Det första jag kom att tänka på var såklart: vilken leksak och godis ska jag köpa? Men ingenting hjälpte. Barnet ville inte ha nånting som kunde köpas för pengar och ställde t.om. in en rolig aktivitet. Ville bara hem. "Jag är deppig."

 

Och det gjorde ont såklart. Vad fan gör jag nu när jag inte kan dra mitt kapitalistiska VISA kort? Och jag sa att det barnen sagt inte stämmer men jag vet ju att det inte hjälper. Motargument kommer aldrig hjälpa.

 

Men till slut så sa jag så som jag hade velat att nån sagt till mig.

 

Det känns jättejobbigt just nu. Men det kommer att gå över. Just nu tror du att alla dagar kommer vara såhär men det kommer de inte. Det går över.

 

Och till slutt sipprade ett leende fram bakom jackan och jag fick äntligen en kram (väntat en vecka på kramen). Och barnet sa: "Det är skönt att vara med dig mamma."

 

Jag räckte. Det räcker.

Ändå stod jag där med mitt VISA kvar i väskan och undrade varför detta inte kostade mig nånting?

 

Ska hela familjen depend on mina eventuella visdomsord och förståelse över exakt vad människan framför mig känner?

 

Milda Matilda.